”Nej, skjut inte, det är synd om honom”, skrek hon: Samar Hadrous, Haifa

Utrikeskrönikan

Utrikeskrönikan 25 oktober 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Haifa, fredag.

När jag har bevakat demonstrationer som anhöriga till israeliska gisslan anordnar, så tittar jag extra länge på en bild som många gånger hålls upp bland bilderna på gisslan. Den är på en ung man med svart hår delat i sidbena. Under fotografiet brukar det stå fraser som ”Låt dem inte försvinna som jag gjorde”.

Mannen heter Ron Arad. En israelisk stridspilot som försvann för 38 år sedan, när hans stridsflygplan störtade i södra Libanon den 16 oktober 1986. En dag som jag aldrig glömmer. Jag var åtta år gammal och stod på utomhustrappan som ledde till vårt hus i Saida i Libanon, när jag såg hur – det jag trodde var en missil - slog ner mellan två kullar och orsakade en enorm explosion.

Helt plötsligt såg jag hur två fallskärmar svävade upp i luften. Jag hörde de vuxna, som samlades på den långa trappan, prata om att det vi såg var stridspiloter. Det som störtade och exploderade var ett stridsflygplan och inte en missil.

Den ena fallskärmen blåste bort från vårt sikte. Och den andra fortsatte falla nedåt. Senare skulle vi få veta att piloten som hängde i den, heter Ron Arad.

Ljudet från skottsalvor hördes från olika håll. De firar, sa en i samlingen. De skjuter mot piloten, sa en annan.

En av mina kusiner, som var tio år äldre än mig, började gråta och skrika i panik, såsom hon brukade göra vid varje attack.

”Nej, skjut inte, det är synd om honom”, skrek hon.

Snabbt fick hon en utskällning av en annan kusin.

”Vadå synd om honom, han är här för att döda oss”, fräste han.

Medan de vuxna var inne i sina diskussioner om hur man bör behandla piloterna, och medan min kusin snyftade – var jag inne i helt andra tankar.

Jag hade aldrig tänkt på att stridsflygplan vars ljud tog över hela min kropp varje gång de kom och bombade, flygs av människor.

Jag visste vad en pilot var och jag hade åkt flygplan flera gånger, men stridsflygplan var annorlunda. De var snabba och spetsiga som en raket. De var blod, lemlästade kroppar, sörjande människor – och den där vackra flickan med långt svart hår i parallellklassen, som aldrig kom tillbaka till skolan efter en attack.

Det kändes konstigt att se det som jag upplevde som övernaturligt och ouppnåeligt, brinna mellan kullarna. Och jag var absolut inte rädd för den där piloten. Jag tyckte också synd om honom, han som hängde där ensam i luften. Men jag vågade inte säga det, när jag såg hur min kusin blev utskälld.

Häromdagen ringde jag till Libanon och pratade med henne. Hon, min kusin, är lika mjuk och rar som hon alltid har varit. Vi skrattade när jag påminde henne om utskällningen, och när hon berättade hur hon vid någon flygattack slängde sig ner på marken och hamnade med näsan rakt in i en svettig sko.

Medan vi skrattade åt scener hon alltid ställde till med, vid flygattacker på 80-talet, avbröts våra skratt av nya flygattacker.

Samar Hadrous, Haifa
[e-mail]